Riittas ordbilder

Senaste inläggen

Av Riitta - 17 februari 2013 22:28

Fotosessionen i skogen fortsatte, även med annat än Legofigurer. Men här först ett par av dem i samma bild bland laven.


 

Jag hade ett speciellt scenario i tankarna när jag gjorden den här bilden, som var med i vår fotoutställning i november. Det visade sig att det fanns andra tolkningar av händelseförloppet. Betraktaren har alltid rätt, vad jag än har tänkt mig. Därför ska jag inte avslöja min tanke, åtminstone inte ännu, utan du som läsare ska få bilda egen uppfattning. Berätta gärna vad du ser på bilden!


 

Den här ensamma grodan har i sitt sökande efter prinsessan hamnat bland mossa och lav. Någon frågade om jag pussade på grodan. Nej, det behöver jag inte göra för jag har redan hittat min prins. Så grodan, som är knappt två cm hög, får fortsätta sitt letande.


Mina ord i dag: Allt är inte alltid som det ser ut.


Av Riitta - 9 februari 2013 15:39

Åter aktiv efter lång, lång paus. Ska visa er något jag gjorde i höstas.


Ibland fotar jag stort, ibland smått. Som mossor och lavar. Den här mossan med sina sprön tycker jag är allra vackrast. Och laven nedanför ser ut som små torra träd.

 

Efter några tankevurpor kom jag på att jag ska fota Lego-figurer i olika situationer. Till exempel på olika ställen i skogen. Just det var ganska eftersom jag gillar mossor och lavar, som ju blev som buskage eller skog för de små leksakerna.



Pojken hittade en annan mossa med likadana sprön som nu påminner om kvaveldun.

Snårskogen är bra ställe att gömma sig, ycker pojken. Men glömmer bort att flaggan syns långa vägar.


Mina ord idag: Världen är till för att upptäckas.


Av Riitta - 1 juli 2012 19:07

Idag har jag varit duktig, alldeles för duktig.


Jag har putsat fönstren, alla fönstrena! Äntligen, för det borde ha gjots för länge sen enligt min smak, men det har bara inte blivit av. Nu är det gjort, det är trevligt, världen ser så mycket klarare ut och jag är nöjd. Om det inte vore för att jag glömde bort en detalj: jag borde inte ha gjort allt på en och samma dag. Nu är jag  helt mörbultad, med värk i precis hela kroppen. Vila hjälper inte, värktabletterna hjälper bara lite. 


Kroppen sätter sina egna gränser. Nu vet jag äntligen vad  det är för fel på mig, varför min kropp är bergränsad i sin förmåga och sitt ork: fibromyalgi. Diagnosen fick jag i mars i år, efter många, många års undran. Jag försöker nu lära mig var gränsen går, men det tar sin tid. Under tiden tar jag fortfarande i för mycket när jag väl sätter igång. Det är att läsa sig genom den hårda skolan.


 

Dagens visdom: Livet är som en slingrig väg och man lär sig så länge man lever.



Av Riitta - 30 juni 2012 21:26

En dag i höstas stod jag på busshållplatsen i Skanstull och väntade på 4:ans buss som dröjde ovanligt länge. I närheten av mig stod två kvinnor med en liten baby i vagnen. Min blick fastande vid de små små händerna. Den här lilla barnet hade otroligt vackra fingrar, så annorlunda från mitt barnbarn, charmtrollet. Barnet såg ut att vara ett par månader, men var mycket mindre än mitt charmtroll.


Jag var faschinerad över charmtrollets små, söta och mjuka händer och fötter. Och hade fotat dem, förståss. Nu såg jag framför mig två små händer som också var söta, men så annorlunda jämfört med charmtrollets. De var ljusbruna, långa och väldigt smala, jämfört med charmtrollets ljusa och knubbiga fingrar. Tänk om jag fick fotografera dessa händer också. De var så vackra. Jag ville samla på olika barnhänder, som ett litet fotoprojekt. Jag ville fråga men vågade inte.


På bussen råkade få en sittplats ganska nära barnvagnen så jag kunde fortsätta titta på det lilla barnets händer, och sukta. Tänk om jag skulle våga fråga. Men de två kvinnorna tycktes väldigt upptagna i sitt samtal. Och vad skulle de tycka om en sån fråga? Så bussen körde den korta sträckan till Gullmarsplan och alla klev av, jag åt ett håll och kvinnorna med vagnen åt ett annat håll. Och jag ångrade att jag hade inte hade vågat fråga.


Väl på hållplatsen såg jag bara baken av min buss när den körde iväg, men då såg jag de två kvinnorna igen. En ny chans. Jag tog mod till mig, gick över vägen och tilltalade dem. Det visade sig att den lilla etiopiska pojken var två och halv månder gammal, liten och smal, och att jag skulle få fotografera hans händer. Men någon kamera hade jag inte med mig just den dagen, och vi skulle strax åka på en utlandsresa. Så jag fick hennes mobilnummer och skulle höra av mig om två-tre veckor.


Tre veckor senare, redan senhösten, tväffades vi igen. Jag hade berättat att jag fotat charmtrollets händer och fötter, och hade ett par bilder med mig så hon fick se vad jag menade. Nu var det för mörkt för att kunna fota i naturligt ljus inomhus, så vi gjorde det ute på torget. Och barnet hade fått lite mer hull, så de extremt smala fingrarna var inte längre så smala, och långa i förhållande till tjockleken, men de var fortfarande söta. Så det blev ett antal bilder med händer ur olika vinklingar, nära och med mer av hela barnet i bakgrunden. Även ett par bilder på mamman med barnet, som jag inte skulle publisera någonstans.


När vi var klara med händerna sa jag att det var synd att det var så kyligt, annars hade jag gärna tagit bilder på hans fötter också. Men mamman tyckte det skulle gå bara, bara jag gjorde det snabbt. Av med sockorna och nya knäpp med kameran. Fram till dess hade barnet sovit men när han blev av med sockorna. Benen sprattlade och tårna kneps ihop. Det var svårare att följa rörelserna med kameran på nära håll och behålla skärpan, men det blev några riktigt roliga fotbilder.


Till kommunens julsalong gjorde jag dessa två kollektioner som jag ställde ut. I dem finns både den etiopiska pojkens och charmtrollets händer och fötter. Vad besökarna på julsalongen tyckte har jag ingen aning om, bara att ingen ville köpa mina tavlor. Så jag har dem kvar, och sörjer inte för det.


 


   


 Mina ord idag: Det är värt ett försök, man an inte få mer än nej.



Av Riitta - 24 juni 2012 21:17

Det finns en hel del som skulle kunna berättas om det dryga gångna året, men det mesta känns ändå gammalt vid det här laget. Förutom en sak: jag har blivit farmor. I april förra året. En flicka. En söt och glad tjej, ett riktigt charmtroll.


Tyvärr bor trollet i Göteborg, vilket känns väldigt lång bort. Visst går det att hålla kontakten men det blir ju inte samma sak som om de bodde i Stocksholmstrakten då man skulle kunna komma förbi oftare och även kortare stunder. Men å andra sidan när vi nu ses, så ses vi ordentligt. Och inte är det lika långt som min mamma hade till sina barnbarn, åtminstone mina två. Hon i Finland, vi i Sverige. Nu förstår jag fullt ut hur det kändes för min mamma. När jag tänker på det så är det inte så långt alls mellan Göteborg och Stockholm. Inte så hemskt långt bort. Bara lite väl.


Men nu ska vi inte gräma oss åt avståndet. Huvudsaken är att hon finns och att vi får träffas. Då är kameran ofta framme. Jag tar gärna hela serier av olika miner, eller när händerna och fötterna rör sig. De här bilderna är från juni förra året.


 


 


 


   


Mina ord idag: Det lilla kan vara stort.


Av Riitta - 24 juni 2012 19:21

Hej! Här är jag igen!


Min bloggpaus blev mycket längre än jag tänkt mig. Inte ens de utlovade bilderna från vår fotoutställning i mars 2011 kom på plats. Därför, när jag nu återupptar bloggandet, börjar jag där jag slutade. Alltså får ni se några av de många bilderna jag ställde ut förra året.



 


 


 


 


   


I november i år får vi en ny utställningstid på samma ställe, mycket mindre yta dock. Fördelen är att utställningshörnan liggen inne på biblioteket om än i den bortre delen. Förut låg den lite separat, så att den var svårare att upptäcka. Men lite mera yta hade varit trevligt.

Jag har länge gått och tänkt på nya idéer till nästa utställning. Nu är det dags att börja jobba med dem i verkligheten. Men innan det blir det fler nyheter på bloggen. Så måste även snyggas upp för att sidan har blivit bredare.

På återseende!


Av Riitta - 30 mars 2011 22:23

Kväll efter kväll tänker jag att jag ska sätta mig att skriva något. Men på något sätt blir det ogjort, gång på gång. Så nu ätligen några ord om utställningen. Alltså makens och min fotoutställning på Trollbäckens bibliotek.


In i det sista jobbade vi med förberedelser, hade att göra varje kväll men hann gott med allt som vi tänkt. Men hela tiden fanns tanken att vi inte får glömma något. För säkerhets skull hade jag en att-göra-lista.


Så på fredag den 11 mars var det dags att hänga upp tavlorna tillsammans med kommunens utställningsansvariga. Trevligt att jobba ihop på det sättet. Och vi blev nöjda med resultatet. Sen iväg och handla något att förtära på vernissagen dagen efter.


Lördag den 12 mars, vernissage. Vi kom på plats i god tid, gjorde iordning förtäringen och informationsbladen, hade med oss gästbok, specialgjorda visitkort, vårkort med mina blomfoton och mina böcker.


Vi hade två timmar för vernissagen och hade folk där hela tiden, i första omgången några få. När de gick hann vi sätta oss i två minuter innan nästa omgång kom, och sen var det full fart hela tiden. Totalt hade vi 28 besökare. Jättekul!


När det hela var över, vi hade packat ihop och fått i oss lite mat, kom den stora tröttheten. Tänk att man kan bli så trött! Det visar tydligt hur mycket vi hade spännt oss inför utställningen, och då speciellt vernissagen. Men så småningom repade vi oss och kunde ta itu med annat som vi försummat en tid. Som att städa.


Utställningen pågår till den 6 april. Men det blev inte riktigt som vi tänkt. Jo, den hänger kvar och besökarna uppskattar den, det fick vi höra under vernissagen och fått höra efteråt av bibliotekarierna. Och en lokaltidning skrev en liten artikel om den, med flera bilder. Så långt allt väl. Men nu har kommunen påbörjat en ombyggnation där, något som ingen visste om med säkerhet förrän det var dags.


Så nu är vår utställningslokal mitt i ett arbetsområde. Visserligen fredad än så länge men i den delen av biblioteket som är avskärmad med en tillfällig playwoodvägg. Bibliotekspersonalen gör vad de kan för att folk ska hitta dit, med affisch och säkert också muntlig information. Men troligen är det ett fåtal som vågar sig in där nu.


Nåja, det här kunde den utställningsanvarige inte rå för. Det är vad det är. Bibliotekschefen har i alla fall föreslagit att vi borde få någon sorts kompensationstid efteråt, och så kanske det blir också, på något sätt. Alla andra som skulle få ställa ut efter oss får snällt finna sig i att det nu inte finns någon lokal alls för mindre utställningar. Förhoppningsvis stämmer planerna att det kommer att finnas åtminstone någon vägg för det i framtiden, när allt väl blir färdigbyggt. Åtminstone kan kommunens barnfamiljer glädjas åt en välbehövlig förskola som nu byggs i andra ändan av det nuvarande biblioteket.


Av Riitta - 3 mars 2011 22:23

Så gick den kvällen. Via apoteket till Rosenrörelser, sen hem och bänka mig framför Antikrundan (tio minuter efter programmets början), bytte kanal och såg Antikmagasinet också, åtminstone nästan hela. Sen vaknade jag sittande i divanen när det pågick ett program om islamska kvinnoplagg men somnade om med en gång. Nästa gång bara monotona toner till programtablån.


Glädjande är att jag min helg började ikväll. Jag har nämligen den här veckan bytt tillbaka till att vara ledig på fredagar. I nästan två år prövade jag med lediga måndagar men blev aldrig riktigt vän med det. Trots att jag själv ville byta till måndagar. Det är inte särskilt populärt att boka in besök på tisdag och säga till dem att komma på måndag. Jag tog ofta fel på dagarna även om det inte drabbade andra på det där sättet mer än ett par gånger. Nu känns det skönt att komma in i gammal ordning igen.


Alltså önskar jag er alla en trevlig helg!


Ordspråk idag: Vanan är andra naturen.



Presentation


Ordspråk i tiden:
Ett gott skratt förlänger livet.

Har du sett vad klockan är?

Fråga mig

2 besvarade frågor

Mina inlägg i kalendern

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2013
>>>

Gästbok

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards